Wow.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 ? varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ?Dolly Parton? på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet?
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ?Dolly? ? hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ?Jolene?, under ?Little Sparrow? blev det tyst och när det var dags för ?Coat of Many Colours? tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
?I will always love you? sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ?9 to 5?, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ?Me and Bobby McGee? var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ?Imagine? var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 ? varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ?Dolly Parton? på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet?
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ?Dolly? ? hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ?Jolene?, under ?Little Sparrow? blev det tyst och när det var dags för ?Coat of Many Colours? tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
?I will always love you? sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ?9 to 5?, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ?Me and Bobby McGee? var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ?Imagine? var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!